Noterat!

Jag har arbetat inom läkemedelsindustrin i drygt 30 år och har nog aldrig upplevt en sådan positiv bild av vad läkemedelsindustrin kan åstadkomma och vad det betyder för samhället. Aldrig någonsin har vaccin, flera olika, tagits fram på så kort tid som nu. Skälet till detta är ett unikt och världsomfattande samarbete mellan det offentliga och privata där medicinska team i många olika länder delar kunskap med varandra.

En av mina främsta arbetsuppgifter inom läkemedelsindustrin har varit att tydliggöra för omvärlden om ”allt bra som görs” som att verka för att bota sjukdomar, lindra smärta, minska symptom eller att påskynda ett läkande. Vi har kämpat mot en nidbild som går ut på att förminska läkemedelsindustrins betydelse och alltid söka efter lägsta pris framför vad som är mest effektivt.

Vad som ofta tappas bort i debatten är att läkemedelsforskning är ofattbart dyrt. Det är dessutom så att inte alla projekt går i mål. Ibland visar studierna sådana biverkningar eller avsaknad av önskad effekt att hela projektet får läggas ner.

Det är viktigt att Sverige, liksom tex USA, kan vara ett land som prioriterar läkemedelsforskning.

Därtill krävs kunskap och ett extremt fokus på vilka problem som behöver lösas och en etisk försvarbar och moralisk kompass.

Majoriteten av mina tidigare arbetskollegor inom branschen drivs av just denna kompass – att vilja förbättra livskvaliteten för den enskilda patienten och dess anhöriga. Det har nästintill varit ett urvalskriterium för att överhuvudtaget kunna vara anställningsbar. 

Det är sådana människor som driver forskningen och utvecklingen framåt. Dessa individer finns i Sverige, på våra egna forskningsenheter och inom läkemedelsindustrin. För en tid sedan kunde vi ta del av nyheten att en av nobelpristagarna 2020, Emmanuelle Charpentier gjorde sin revolutionerande upptäckt med genkniven CRISP/Cas9 på Umeå Universitet. Så även om Charpentier nu fortsätter sin forskning i Berlin, så finns hennes gamla medarbetare i Umeå kvar som säkerligen har inspirerats av henne och hennes forskning.

Lägg också till att Läkemedelsindustrin är den industri i landet som har flest antalet disputerade personer (ref: LIF).  Forskningskunskap finns således.

Tänk vilka möjligheter som finns inom Sveriges gränser!

Vid sidan av de utredningar som gjorts av IVO och pågående utredning av Corona-kommissionen, så saknar jag en debatt om ”Hur fungerade samordningen mellan Akademi-Industri-sjukvård-politikerna och myndigheterna kring forskningen och utvecklingen vid hanteringen av Corona?” I Regeringens kommittédirektiv 2020:74 till Corona kommissionen går att läsa ” I ansvaret ingår även att samverka med andra, ofta sektorsövergripande”. 

Sverige borde ha haft alla möjligheter att snabbt kunna ställa om, med allt från egen produktion av tester, labb och smittspårning precis på samma sätt som Sydkorea klarade detta. Men jag fick känslan av att något haltade? Privata företag kritiserades i ett tidigt skede som tex Werlab som erbjöd antikroppstest utan vinst, trots att möjligheten för allmänheten var begränsad inom vården. Istället för att peka finger mot privata företag som hjälpte till, hade det varit anständigt med lite självkritik; varför klarar vi inte av det vi borde klara av? Varför har Sverige svårigheter att smittspåra? 

”Sence of urgency” , snabbheten att samla sig kring forsknings- och utvecklingsfrågan saknades. Varför? 

Jag ställer mig frågan. Varför tog det så lång tid för Sverige att dra nytta av all den kunskap som finns i Sverige vid krisens början? Är det brist på förtroende mellan Akademi-Industri-Sjukvård-Myndigheter-Politiken som hindrar samarbete över de traditionella gränserna? Den berömda ”Beröringsskräcken”?

Jag hoppas att Corona kommissionen utvärderar hur samverkan mellan olika sektorer fungerade, då menar jag både offentliga och privata. Det var just denna typ av samarbete som varit så lyckosamt på internationell nivå i framtagande av vaccin på rekordtid.

Sverige är ett litet land och vi måste och kan dra nytta av detta i ännu större omfattning än det som redan görs. 

Vi vill ju vara ett land i ”Världsklass”, då måste vi också agera i Världsklass.